Fullt upp
En positiv sak är dock att det börjar rulla på riktigt bra med skolbandet. De senaste veckorna har vi börjat repa en ny låt nästan varje rep, och det är bara en tidsfråga innan det är dags för vår första spelning :)
Sjukdomen
Jag hade en del invändningar mot första delen, men dessa berodde nästan enbart på det faktum att jag hade läst boken. Andra delen (som kommer i bokform först nästa år) fick mig att inse hur grymt välgjord den här serien är när man får bort boktänket och bara tar det man ser för vad det är. Precis som den första delen är den andra delen snyggt filmad, välspelad och regin känns inspirerad. Speciellt imponerande är skådespeleriet, som är klanderfritt ända ner till den minsta birollen. Ganska imponerande med tanke på seriens begränsade budget.
Torka aldrig tårar utan handskar
Mitt största problem med den första delen är att SVT har försökt pressa in bokens alla trådar – Rasmus och Benjamins uppväxt, deras äventyr i Stockholm, familjesituationen, de homosexuellas situation i Sverige, Aidsepidemin etc. – i en 60 minuter lång film. Det är svårt nog att göra om en roman till två eller tre timmar film - ska man göra om den till en timme film måste man utelämna vissa delar och fokusera på det väsentliga. Resultatet av att SVT försökt få med allt är att vissa sekvenser reduceras till klipp så korta att de knappt hinner göra nåt intryck alls.
I övrigt håller dock det mesta hög klass. Flera scener är sjukt snyggt filmade och skådespeleriet är genomgående bra. Dock känns manuset lite slött skrivet: jag har boken i färskt minne och det känns som om allt berättande och åtminstone hälften av alla repliker är kopierade rakt av från boken.
Opepp
En bra nyhet är dock att jag äntligen blivit registrerad på kursen. Och nu ska vi börja med grävande journalistik. Det ska bli skönt att slippa traggla journalistikforskning ett tag, även om det kommer bli en del sånt den här delkursen också.
Ett litet avsked
Bortsett den lilla episoden har jag inte gjort så mycket idag. Har varit på mitt första samverkansforum med studentkåren, sen har jag joggat. I morgon är det rep med husbandet. Förhoppningsvis kan vi börja spela på riktigt då, men av Facebook-eventet att döma ser det inte ljust ut :/
Ny kula
Good times ahead
En (positiv) sidoeffekt av det är att jag upptäckt att man kan ha ganska roligt på Södertörns högskola. Förutom spexträffarna på måndagar har jag även börjat dyka upp på studentbion på onsdagar och spelkvällar som hålls en gång i månaden. Jag har alltid vetat om dem, men aldrig gått dit eftersom jag inte känt någon som brukar vara med. Nu har det visat sig att en stor del av klientelet på bion och spelkvällarna även är med i Spexet. I november ska jag vara med och arrangera något slags spelmässa på Södertörn, och nästa helg är jag bjuden på fest hos en spexmedlem som jag knappt känner. Om mina spexkamrater ska dit dyker nog jag också upp.
Jag tror inte att jag har sett fram emot en höst så här mycket sen 2007 då hösten innebar avfärd till Malaga. Enda fram till maj kommer jag regelbundet att träffa nytt folk och vara med och arbeta mot ett gemensamt mål, något som jag saknat sen teatern försvann. Det känns bra.
Sommarplågor
Tidigare idag satt jag vid köksbordet medan syrran stod i köket och lyssnade på Jag kommer. Då slogs jag av en märklig tanke. Vi har haft ganska bra sommarplågor i år. Ok, bra sommarplågor är väl lite av en självmotsägelse, men relativt sett. Jag kan lyssna på Jag kommer, Danza kuduro, Om sanningen ska fram etc. utan att önska död och evig olycka över alla som var med i skapandet av dem. Visst, Mr Saxobeat har man väl hört en gång för mycket eller tio, men å andra sidan, vi har inte haft någon Hej Monika eller Ingen vill veta var du köpt din tröja i år. Herregud, hur överlevde vi sommaren 2004?
Aburrimiento
Tenía esperanzas altas para este verano. Casi nada ha ido como había esperado, pero especialmente hay dos cosas que me molestan.
1. No tuve dinero para ir a Malaga, aunque habia ahorrado dinero mas o menos todo el ano. Cuando me dio cuenta de eso, probablemente estropé las vacaciones de un amigo también...
2. Cada fin de semana, casi sin excepción, he intentado a planificar algo. Y cada vez - otra vez, casi sin excepción - los planes han muerto rapidamente, dejandome decepcionado y amargado. A veces realmente no entiendo porque sigue intentando.
Det här inlägget har skrivits på spanska av två anledningar. Dels för att hålla liv i min spanska, dels för att det inte handlar om något annat än hur jävla misslyckad den här sommaren varit. Det ska ingen behöva läsa, den som ändå vill läsa det kan stoppa in det i Google translate, det bör bli en någorlunda läsbar översättning. Jag tror inte att jag hade kunnat skriva nåt så här gnälligt och självömkande på svenska. Det får liksom en distanserande effekt när man skriver det på ett annat språk.
Försöker DN fördumma sina läsare?
Försöker DN fördumma det svenska folket? Den frågan dyker allt oftare upp i mitt huvud när jag läser tidningens insändardel. Den påminner allt mer om kommentarsfältet på en debattsida: tonläget är ofta högt, skribenterna är bombsäkra på sin sak, men argumenten och resonemangen lyser med sin frånvaro, även i de längre insändarna.
När jag öppnar dagens DN (21 juli) och läser insändardelen möts jag av en halvsideslång artikel där skribenten spyr ut galla över dagens egotrippade ungdom. Hon har till och med gjort sig besväret att ge oss (ja, hon skriver om min generation) ännu ett namn: iEverything. Insändarens ton kan inte beskrivas som något annat än raljerande. Bristen på argument är slående. Skribenten har sett något som styrker hennes teori och bestämt sig för att Så Här Är Det. Det är en sak som jag stör mig på hos många människor: de sätter alltför stor tilltro till sina observationer. Men tänk om det du ser bara är en liten del av verkligheten? Eller ett undantagsfall?
Hursomhelst: den här insändaren borde inte ha en plats på insändarsidan hos Sveriges största dagstidning. Det finns inte en tillstymmelse till argument, logiska resonemang eller något som skulle kunna övertyga de som inte är lika bergfast övertygade som insändarskribenten.
När vi går till de kortare insändarna blir det inte mycket bättre. Här finns dock ett litet guldkorn: en insändare vid namn ”Politiker – stoppa skenande arrenden”. För att vara så kort är den både ganska väl upplagd och intresseväckande. De andra två insändarna handlar om lavendelfält och förstörda pilträd vid Norr Mälarstrand, och är ungefär lika intressanta och relevanta som de låter.
”SMS till DN” består idag av nio inlägg som har en sak gemensamt: de saknar varje uns av substans. I bästa fall är de simpla påståenden, i värsta fall är de försök till (ofta cynisk) humor eller satir som ofta får mig att sitta med pannan i handflatan. Den delen skulle DN kunna ta bort helt och ersätta den med en till medellång insändare eller två.
”Men hallå” kanske någon invänder nu, ”DN är en rikstäckande tidning, den måste låta alla få komma till tals”. Och visst, det är ju sant, men alla har väl lärt sig grundläggande debatteknik? Vi fick lära oss det redan i grundskolan. Belägg dina argument med fakta. Bemöt motståndarsidans argument. Det borde väl åtminstone vara ett minimikrav för att få ta upp en halv sida i DN? Om dagens huvudinsändarskribent tänkt på det hade hon... ja, belagt sina argument med fakta, vilket hon inte har gjort, och kanske nämnt många ungdomars utsatta situation på arbetsmarknaden. Men att ungdomarna kanske kan vara offer, och inte bara förövare i den här situationen fnyser skribenten i det närmaste åt ("...De som bor kvar hemma och vill ha allting gratis. Men mamma, jag har ju inget jobb. Hundögon.")
Jag undrar hur urvalet på DN:s insändarsida går till. Jag menar: de får säkert in tusentals insändare varje dag, de måste väl få in mer genomtänkta inlägg än de som till slut hamnar på insändarsidan? Jag praktiserade på Sigtunabygden (lokaltidning i Märsta/Sigtunaregionen) i två veckor, och la märke till att de, trots ett betydligt mindre material, regelbundet lyckades sätta betydligt mer genomtänkta inlägg på sin insändarsida. Om det som DN publicerar faktiskt är det bästa de får in skulle jag bra gärna vilja veta vilka underverk av mänsklig dumhet det är som refuseras.
Och nej, hur mycket det än låter som det så skriver jag inte det här inlägget enbart på grund av dagens tidning. Jag har läst DN:s insändardel i flera år och regelbundet reagerat på mellanstadieargumentation, dålig humor och tragisk cynism från människor som alla verkar tro att de är den nya Voltaire. Dagens tidning var bara sista droppen. Jag menar: DN är Sveriges största dagstidning. Insändarsidan är en del av deras opinionsbildande arbete. Några minimikrav borde de väl ha i alla fall?
I-landsproblem
Jag har någon gång haft boken Fånga bilden av Göran Segeholm, men jag kan inte minnas om jag lånade den eller köpte den. Den finns inte på Sollentuna bibliotek, så jag kan inte ha lånat den därifrån. Den finns på Södertörns bibliotek, men jag kan inte minnas att jag lånat någonting därifrån före den här terminen. Enligt min beställningshistorik på Adlibris har jag inte köpt den därifrån. Då återstår två alternativ: antingen köpte jag den på Harrys – och i så fall är den spårlöst borta – eller så fick jag tag på den på… något annat sätt. Kanske lånade jag den av en klasskamrat. Jag kommer verkligen inte ihåg.
Det är lite surt, för jag hade tänkt lära mig fota nu i sommar. Det är verkligen på tiden; jag halvsov mig igenom fotokursen på Journalistik A och medan flera av mina klasskamrater kan fota så är jag knappt bättre än en som nyss la händerna på en systemkamera för första gången. Jag lär med andra ord behöva köpa den där boken, trots att den mycket väl kan ligga och skräpa i någon vrå här i huset...
PS. Jag har varit bortrest en del på sistone, därav bristen på aktivitet i den här bloggen.
En ikon tackar för sig
Paul Scholes kastar in handduken efter 17 säsonger med Manchester United. Den mannen har haft en skaplig karriär, om man ska uttrycka sig väldigt milt.
675 matcher
150 mål
10 Premier League-titlar
3 FA Cup-titlar
2 Champions League-titlar
Bara att lyfta på hatten.
Jag har en allvarlig sjukdom
Den heter Förmyckus Fritiditis och måste botas snarast. I torsdags förrförra veckan när jag satt och fikade med några kurskamrater efter seminariet berättade några att de skulle varva ner lite i höst. Att de hade för mycket att göra nu. För mig är det tvärtom. Sedan jag slutade med teatern i början av året har jag verkligen haft alltför mycket fritid för mitt eget bästa, och även när jag höll på med teatern hade jag lätt kunnat ha ett lika tidskrävande projekt till vid sidan om. Jag tycker om att ha saker som hände runtomkring mig; deadlines att följa och tider att passa, och det enda som gör anspråk på min tid nu är skolan och fotbollen. I höst hade jag tänkt lägga minst två projekt till den listan. Några alternativ är att:
- Gå med i det nystartade husbandet på Södertörn. Jag var på deras kickoffmöte förrförra veckan och lär nog vara med i höst när de drar igång.
- Gå med i spexgruppen. Jag har ju gjort en artikel om spexarna och de verkar ha väldigt roligt och en härlig sammanhållning i sin grupp. Vad ska jag då göra där? Spela trummor i bandet eller vara ljudtekniker är väl två alternativ. Hellre det förstnämnda än det senare, men det senare är också ett alternativ.
- Engagera mig i kåren på något sätt. Kanske i någon tidning, eller den nystartade idrottsföreningen.
Observera att jag inte väljer mellan ett eller två av de där alternativen, utan överväger att ta mig an alla tre. I höst planerar med andra ord att mer eller mindre bo på Södertörns högskola. Men det känns bra. Nästa år kan mycket väl vara mitt sista som student. Jag vill göra det minnesvärt.
Inställd avrättning
Sen stod öl i kårpuben på schemat. Nu sitter jag här och känner mig lite smålullig, klockan 23.40 en vardagskväll. Det blev nog en eller två öl för mycket, men idag tyckte jag faktiskt att jag hade förtjänat det.
PS. Igår gjorde jag lite reklam för min blogg på Facebook, och vips hade jag 13 besökare. Jag tror aldrig att jag haft mer än 10 på en dag förut.
Främlingar på tåg
Efter seminariet i torsdags, när jag satt på tåget hem, klev en man på och satte sig mitt emot mig. Nånstans mellan Centralen och Ulriksdal. Han var medelålders och klanderfritt klädd i en grå kostym. Såg ut som en tjänsteman. Men han hade ganska rufsigt hår och gav ett stressat intryck. Det dröjde inte länge förrän han började mumla. Det tog ett tag, men efter en stund började jag uppfatta vissa ord. Först trodde jag att han kanske satt och pratade i en handsfree eller något, men det var innan han tog upp sin mobil och slog ett nummer. Efter ett tag la han ifrån sig mobilen och konstaterade för sig själv: "Jaha, inget svar". När vi kort därefter kom till Sollentuna tittade han ut och mumlade sedan "Sollentuna...då ska jag snart av". Jag kunde bara konstatera att jag i ca 20 minuter hade suttit mitt emot en vuxen man som pratade med sig själv.
Och värre skulle det bli.
Dagen efter skulle jag ut med en kompis. På stationen träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Senast var på bussen nån gång när jag gick på gymnasiet. Under de åren hade han i vilket fall som helst gått och blivit jättekristen. Jag menar, han kunde inte prata om någonting utan att blanda in Gud och Jesus i det. Och Gud (höhö) ska veta att det finns få saker som jag har lika svårt för som tokreligiösa människor. Det var ett av de besvärligaste samtalen jag haft i hela mitt liv. Jag övervägde nästan att gå av i Solna eller Karlberg och ta tunnelbanan bara för att komma bort därifrån. Men jag bet ihop, låtsades vara intresserad och dränkte sen hans stollerier med en ansenlig mängd öl senare den kvällen och natten.
I morgon ska jag ta tåget igen, och jag håller tummarna för att jag slipper sällskap av knasbollar då. Jag har kurslitteratur och B-uppsatser att läsa...
