Alexanders blogg

Den heter Förmyckus Fritiditis och måste botas snarast. I torsdags förrförra veckan när jag satt och fikade med några kurskamrater efter seminariet berättade några att de skulle varva ner lite i höst. Att de hade för mycket att göra nu. För mig är det tvärtom. Sedan jag slutade med teatern i början av året har jag verkligen haft alltför mycket fritid för mitt eget bästa, och även när jag höll på med teatern hade jag lätt kunnat ha ett lika tidskrävande projekt till vid sidan om. Jag tycker om att ha saker som hände runtomkring mig; deadlines att följa och tider att passa, och det enda som gör anspråk på min tid nu är skolan och fotbollen. I höst hade jag tänkt lägga minst två projekt till den listan. Några alternativ är att:

- Gå med i det nystartade husbandet på Södertörn. Jag var på deras kickoffmöte förrförra veckan och lär nog vara med i höst när de drar igång. 

- Gå med i spexgruppen. Jag har ju gjort en artikel om spexarna och de verkar ha väldigt roligt och en härlig sammanhållning i sin grupp. Vad ska jag då göra där? Spela trummor i bandet eller vara ljudtekniker är väl två alternativ. Hellre det förstnämnda än det senare, men det senare är också ett alternativ.    

- Engagera mig i kåren på något sätt. Kanske i någon tidning, eller den nystartade idrottsföreningen.  

Observera att jag inte väljer mellan ett eller två av de där alternativen, utan överväger att ta mig an alla tre. I höst planerar med andra ord att mer eller mindre bo på Södertörns högskola. Men det känns bra. Nästa år kan mycket väl vara mitt sista som student. Jag vill göra det minnesvärt.

Jag kom till dagens uppsatsseminarium med känslan hos en som kommer till tandläkaren och antar att han har ett hål. Med andra ord: jag trodde inte att det skulle gå särskilt bra. Sen trodde jag att hon som skulle opponera på min uppsats hade ett kritiskt öga (trots att jag aldrig ens pratat med henne. Slutsats: jag tror det värsta om folk.) Men det gick bra; jag fick en del beröm för min uppsats och de ändringar jag ombads göra innebär inte att jag måste leta upp ny fakta utan bara utveckla några delar utifrån de fakta jag redan har. Min egen opponering gick också bra; jag hade fått en uppsats av avhandlingskvalitet av sätta tänderna i, och jag tyckte att jag på ett ganska bra sätt lyckades koka ner innehållet till det viktigaste och ta upp uppsatsens starka och svaga sidor. Det var nog en av de bästa opponeringar jag gjort. (säger man så: göra en opponering?)

Sen stod öl i kårpuben på schemat. Nu sitter jag här och känner mig lite smålullig, klockan 23.40 en vardagskväll. Det blev nog en eller två öl för mycket, men idag tyckte jag faktiskt att jag hade förtjänat det.

PS. Igår gjorde jag lite reklam för min blogg på Facebook, och vips hade jag 13 besökare. Jag tror aldrig att jag haft mer än 10 på en dag förut.

Det är titeln på en klassisk film från 50-talet och det är också the story of my life de senaste dagarna. Jag menar, vad ska man säga om det här:

Efter seminariet i torsdags, när jag satt på tåget hem, klev en man på och satte sig mitt emot mig. Nånstans mellan Centralen och Ulriksdal. Han var medelålders och klanderfritt klädd i en grå kostym. Såg ut som en tjänsteman. Men han hade ganska rufsigt hår och gav ett stressat intryck. Det dröjde inte länge förrän han började mumla. Det tog ett tag, men efter en stund började jag uppfatta vissa ord. Först trodde jag att han kanske satt och pratade i en handsfree eller något, men det var innan han tog upp sin mobil och slog ett nummer. Efter ett tag la han ifrån sig mobilen och konstaterade för sig själv: "Jaha, inget svar". När vi kort därefter kom till Sollentuna tittade han ut och mumlade sedan "Sollentuna...då ska jag snart av". Jag kunde bara konstatera att jag i ca 20 minuter hade suttit mitt emot en vuxen man som pratade med sig själv.

Och värre skulle det bli.

Dagen efter skulle jag ut med en kompis. På stationen träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Senast var på bussen nån gång när jag gick på gymnasiet. Under de åren hade han i vilket fall som helst gått och blivit jättekristen. Jag menar, han kunde inte prata om någonting utan att blanda in Gud och Jesus i det. Och Gud (höhö) ska veta att det finns få saker som jag har lika svårt för som tokreligiösa människor. Det var ett av de besvärligaste samtalen jag haft i hela mitt liv. Jag övervägde nästan att gå av i Solna eller Karlberg och ta tunnelbanan bara för att komma bort därifrån. Men jag bet ihop, låtsades vara intresserad och dränkte sen hans stollerier med en ansenlig mängd öl senare den kvällen och natten.

I morgon ska jag ta tåget igen, och jag håller tummarna för att jag slipper sällskap av knasbollar då. Jag har kurslitteratur och B-uppsatser att läsa...

Min B-uppsats har nu varit klar och inlämnad några dagar, och jag vet inte om jag är så nöjd med den som det förra inlägget gav sken av. Först och främst visade det sig att den skulle vara klar 13.00 på på torsdagen och inte 23.59, så att ägna torsdagen åt finslipning var det inte tal om. Jag fick sy ihop hela säcken på onsdagen; den sista delen av undersökningen, några lösa trådar här och var, fotnoter, källor, diverse formaliteter etc. etc. Klockan var några timmar efter midnatt när eländet äntligen var klart och då var det, som det heter på journalistspråk, "publish and be damned" som gällde. Jag var för trött för att korrläsa. Och när jag satt med den utskrivna versionen på tåget upptäckte jag en rad små skönhetsfläckar här och var.

En annan sak som jag upptäckte var att min B-uppsats med marginal är den kortaste av de som lämnades in i tid. Den är drygt 5000 tecken kortare än den näst kortaste, och en tredjedel (!) så lång som den längsta. Kvalitet framför kvantitet kanske, men min uppsats är definitivt även en intellektuell lättviktare jämfört med några av de längre uppsatserna. Och jag kan inte direkt skylla på att jag arbetade själv, för en som var själv hade skrivit 44 sidor!

Men men, jag lär få G i alla fall. I värsta fall får jag lägga till någon sida och rätta några småfel. Förhoppningsvis har jag lärt mig något inför C-uppsatsen. Det är trots allt bara där betyget är värt mer än bläcket det skrivs med.

Tidigare idag, när jag satt och skrev på min B-uppsats, slogs jag av en ganska trevlig tanke: ”Fan, det här börjar ju ta sig!”. Min inledning, som jag mer eller mindre fått göra om från grunden, är nu helt klar och lär inte behöva ändras något mer. Jag har läst alla artiklar, inte så noggrant men tillräckligt för att plita ner en del i undersökningsdelen och upptäcka några mönster som jag skrivit i sammanfattnings- och slutdiskussionsdelen. Mitt mål är att vara klar på onsdag så att jag kan ägna hela torsdagen åt finslipning, och just nu känns det inte alls orealistiskt.

 
Visst, det är fortfarande mycket som kan gå fel, nybörjarfel som kan begås – är det här relevant för frågeställningen? Är språket för informellt för en slutdiskussion? Är de här fotnoterna korrekt utformade? Etc. etc. – men ändå. Med tanke på att jag jobbar själv och att jag letade i nästan en vecka efter något som inte fanns känns det som det här går jävligt bra.
 

För att sammanfatta de två senaste inläggen: min självdisciplin har firat triumfer den här helgen. Jag hoppas att den trenden håller i sig