Fullt upp
En positiv sak är dock att det börjar rulla på riktigt bra med skolbandet. De senaste veckorna har vi börjat repa en ny låt nästan varje rep, och det är bara en tidsfråga innan det är dags för vår första spelning :)
Opepp
En bra nyhet är dock att jag äntligen blivit registrerad på kursen. Och nu ska vi börja med grävande journalistik. Det ska bli skönt att slippa traggla journalistikforskning ett tag, även om det kommer bli en del sånt den här delkursen också.
Ett litet avsked
Bortsett den lilla episoden har jag inte gjort så mycket idag. Har varit på mitt första samverkansforum med studentkåren, sen har jag joggat. I morgon är det rep med husbandet. Förhoppningsvis kan vi börja spela på riktigt då, men av Facebook-eventet att döma ser det inte ljust ut :/
Ny kula
Good times ahead
En (positiv) sidoeffekt av det är att jag upptäckt att man kan ha ganska roligt på Södertörns högskola. Förutom spexträffarna på måndagar har jag även börjat dyka upp på studentbion på onsdagar och spelkvällar som hålls en gång i månaden. Jag har alltid vetat om dem, men aldrig gått dit eftersom jag inte känt någon som brukar vara med. Nu har det visat sig att en stor del av klientelet på bion och spelkvällarna även är med i Spexet. I november ska jag vara med och arrangera något slags spelmässa på Södertörn, och nästa helg är jag bjuden på fest hos en spexmedlem som jag knappt känner. Om mina spexkamrater ska dit dyker nog jag också upp.
Jag tror inte att jag har sett fram emot en höst så här mycket sen 2007 då hösten innebar avfärd till Malaga. Enda fram till maj kommer jag regelbundet att träffa nytt folk och vara med och arbeta mot ett gemensamt mål, något som jag saknat sen teatern försvann. Det känns bra.
Sommarplågor
Tidigare idag satt jag vid köksbordet medan syrran stod i köket och lyssnade på Jag kommer. Då slogs jag av en märklig tanke. Vi har haft ganska bra sommarplågor i år. Ok, bra sommarplågor är väl lite av en självmotsägelse, men relativt sett. Jag kan lyssna på Jag kommer, Danza kuduro, Om sanningen ska fram etc. utan att önska död och evig olycka över alla som var med i skapandet av dem. Visst, Mr Saxobeat har man väl hört en gång för mycket eller tio, men å andra sidan, vi har inte haft någon Hej Monika eller Ingen vill veta var du köpt din tröja i år. Herregud, hur överlevde vi sommaren 2004?
Aburrimiento
Tenía esperanzas altas para este verano. Casi nada ha ido como había esperado, pero especialmente hay dos cosas que me molestan.
1. No tuve dinero para ir a Malaga, aunque habia ahorrado dinero mas o menos todo el ano. Cuando me dio cuenta de eso, probablemente estropé las vacaciones de un amigo también...
2. Cada fin de semana, casi sin excepción, he intentado a planificar algo. Y cada vez - otra vez, casi sin excepción - los planes han muerto rapidamente, dejandome decepcionado y amargado. A veces realmente no entiendo porque sigue intentando.
Det här inlägget har skrivits på spanska av två anledningar. Dels för att hålla liv i min spanska, dels för att det inte handlar om något annat än hur jävla misslyckad den här sommaren varit. Det ska ingen behöva läsa, den som ändå vill läsa det kan stoppa in det i Google translate, det bör bli en någorlunda läsbar översättning. Jag tror inte att jag hade kunnat skriva nåt så här gnälligt och självömkande på svenska. Det får liksom en distanserande effekt när man skriver det på ett annat språk.
I-landsproblem
Jag har någon gång haft boken Fånga bilden av Göran Segeholm, men jag kan inte minnas om jag lånade den eller köpte den. Den finns inte på Sollentuna bibliotek, så jag kan inte ha lånat den därifrån. Den finns på Södertörns bibliotek, men jag kan inte minnas att jag lånat någonting därifrån före den här terminen. Enligt min beställningshistorik på Adlibris har jag inte köpt den därifrån. Då återstår två alternativ: antingen köpte jag den på Harrys – och i så fall är den spårlöst borta – eller så fick jag tag på den på… något annat sätt. Kanske lånade jag den av en klasskamrat. Jag kommer verkligen inte ihåg.
Det är lite surt, för jag hade tänkt lära mig fota nu i sommar. Det är verkligen på tiden; jag halvsov mig igenom fotokursen på Journalistik A och medan flera av mina klasskamrater kan fota så är jag knappt bättre än en som nyss la händerna på en systemkamera för första gången. Jag lär med andra ord behöva köpa den där boken, trots att den mycket väl kan ligga och skräpa i någon vrå här i huset...
PS. Jag har varit bortrest en del på sistone, därav bristen på aktivitet i den här bloggen.
Jag har en allvarlig sjukdom
Den heter Förmyckus Fritiditis och måste botas snarast. I torsdags förrförra veckan när jag satt och fikade med några kurskamrater efter seminariet berättade några att de skulle varva ner lite i höst. Att de hade för mycket att göra nu. För mig är det tvärtom. Sedan jag slutade med teatern i början av året har jag verkligen haft alltför mycket fritid för mitt eget bästa, och även när jag höll på med teatern hade jag lätt kunnat ha ett lika tidskrävande projekt till vid sidan om. Jag tycker om att ha saker som hände runtomkring mig; deadlines att följa och tider att passa, och det enda som gör anspråk på min tid nu är skolan och fotbollen. I höst hade jag tänkt lägga minst två projekt till den listan. Några alternativ är att:
- Gå med i det nystartade husbandet på Södertörn. Jag var på deras kickoffmöte förrförra veckan och lär nog vara med i höst när de drar igång.
- Gå med i spexgruppen. Jag har ju gjort en artikel om spexarna och de verkar ha väldigt roligt och en härlig sammanhållning i sin grupp. Vad ska jag då göra där? Spela trummor i bandet eller vara ljudtekniker är väl två alternativ. Hellre det förstnämnda än det senare, men det senare är också ett alternativ.
- Engagera mig i kåren på något sätt. Kanske i någon tidning, eller den nystartade idrottsföreningen.
Observera att jag inte väljer mellan ett eller två av de där alternativen, utan överväger att ta mig an alla tre. I höst planerar med andra ord att mer eller mindre bo på Södertörns högskola. Men det känns bra. Nästa år kan mycket väl vara mitt sista som student. Jag vill göra det minnesvärt.
Inställd avrättning
Sen stod öl i kårpuben på schemat. Nu sitter jag här och känner mig lite smålullig, klockan 23.40 en vardagskväll. Det blev nog en eller två öl för mycket, men idag tyckte jag faktiskt att jag hade förtjänat det.
PS. Igår gjorde jag lite reklam för min blogg på Facebook, och vips hade jag 13 besökare. Jag tror aldrig att jag haft mer än 10 på en dag förut.
Främlingar på tåg
Efter seminariet i torsdags, när jag satt på tåget hem, klev en man på och satte sig mitt emot mig. Nånstans mellan Centralen och Ulriksdal. Han var medelålders och klanderfritt klädd i en grå kostym. Såg ut som en tjänsteman. Men han hade ganska rufsigt hår och gav ett stressat intryck. Det dröjde inte länge förrän han började mumla. Det tog ett tag, men efter en stund började jag uppfatta vissa ord. Först trodde jag att han kanske satt och pratade i en handsfree eller något, men det var innan han tog upp sin mobil och slog ett nummer. Efter ett tag la han ifrån sig mobilen och konstaterade för sig själv: "Jaha, inget svar". När vi kort därefter kom till Sollentuna tittade han ut och mumlade sedan "Sollentuna...då ska jag snart av". Jag kunde bara konstatera att jag i ca 20 minuter hade suttit mitt emot en vuxen man som pratade med sig själv.
Och värre skulle det bli.
Dagen efter skulle jag ut med en kompis. På stationen träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Senast var på bussen nån gång när jag gick på gymnasiet. Under de åren hade han i vilket fall som helst gått och blivit jättekristen. Jag menar, han kunde inte prata om någonting utan att blanda in Gud och Jesus i det. Och Gud (höhö) ska veta att det finns få saker som jag har lika svårt för som tokreligiösa människor. Det var ett av de besvärligaste samtalen jag haft i hela mitt liv. Jag övervägde nästan att gå av i Solna eller Karlberg och ta tunnelbanan bara för att komma bort därifrån. Men jag bet ihop, låtsades vara intresserad och dränkte sen hans stollerier med en ansenlig mängd öl senare den kvällen och natten.
I morgon ska jag ta tåget igen, och jag håller tummarna för att jag slipper sällskap av knasbollar då. Jag har kurslitteratur och B-uppsatser att läsa...
Med facit i hand
En annan sak som jag upptäckte var att min B-uppsats med marginal är den kortaste av de som lämnades in i tid. Den är drygt 5000 tecken kortare än den näst kortaste, och en tredjedel (!) så lång som den längsta. Kvalitet framför kvantitet kanske, men min uppsats är definitivt även en intellektuell lättviktare jämfört med några av de längre uppsatserna. Och jag kan inte direkt skylla på att jag arbetade själv, för en som var själv hade skrivit 44 sidor!
Men men, jag lär få G i alla fall. I värsta fall får jag lägga till någon sida och rätta några småfel. Förhoppningsvis har jag lärt mig något inför C-uppsatsen. Det är trots allt bara där betyget är värt mer än bläcket det skrivs med.
Det tar sig
Tidigare idag, när jag satt och skrev på min B-uppsats, slogs jag av en ganska trevlig tanke: ”Fan, det här börjar ju ta sig!”. Min inledning, som jag mer eller mindre fått göra om från grunden, är nu helt klar och lär inte behöva ändras något mer. Jag har läst alla artiklar, inte så noggrant men tillräckligt för att plita ner en del i undersökningsdelen och upptäcka några mönster som jag skrivit i sammanfattnings- och slutdiskussionsdelen. Mitt mål är att vara klar på onsdag så att jag kan ägna hela torsdagen åt finslipning, och just nu känns det inte alls orealistiskt.
Visst, det är fortfarande mycket som kan gå fel, nybörjarfel som kan begås – är det här relevant för frågeställningen? Är språket för informellt för en slutdiskussion? Är de här fotnoterna korrekt utformade? Etc. etc. – men ändå. Med tanke på att jag jobbar själv och att jag letade i nästan en vecka efter något som inte fanns känns det som det här går jävligt bra.
Nytta framför nöje
Idag ägde den s.k. valborgspubrundan rum. Eller äger rum; den håller fortfarande på. Igår övervägde jag att gå på den. Jag hade satt upp mig som ”attending” på Facebook-eventet och gick och la mig (relativt) tidigt för att kunna gå upp vid 10 idag. Det fanns egentligen flera saker som talade emot – jag kände bara två som skulle gå och hade inte haft någon kontakt med dem innan, jag hade ingen biljett och de kanske var slut, jag hade ingen utklädnad (det var skurktema) och jag hade egentligen varken råd eller tid eftersom jag är en fattig student med en b-uppsats som ska in om mindre än en vecka. Men trots det var jag inställd på att åtminstone gå dit och spana in läget när jag gick och la mig igår.
Det gick dock inte riktigt som jag hade beräknat. Jag kunde verkligen inte somna, antingen för att min dygnsrytm är hjälplöst förvriden eller för att jag hade druckit kaffe vid 18-tiden. Hursomhelst gick jag upp 11.30 istället för 10.00. Då kom de där frågetecknen tillbaks och till slut beslutade jag mig för att skippa pubrundan och istället gymma och skriva b-uppsats. Det var nog ett bra beslut, för driven av tanken ”Nu är det bäst att du skriver på, annars hade du lika gärna kunnat festa!” fick jag en hel del skrivet på B-uppsatsen, och jag kommer ju ändå få helgens festkvot uppfylld med råge eftersom jag ska till Uppsala på valborgsfirande i morgon.
Jag önskar att jag alltid kunde ha lika bra självdisciplin som idag.
Trist vecka för metalfans
Det här har varit en bra trist vecka för alla metalfans.
I onsdags lämnade gitarristen K. K. Downing Judas Priest. Downing har varit med sedan starten för 40 (!) år sedan och lämnar såklart ett enormt hål trots att bandet redan verkar ha hittat en ersättare. För min del innebär det att jag aldrig kommer att få se klassiska Judas Priest live, vilket jag hade tänkt göra när de kommer hit även om jag aldrig varit ett jättestort fan.
I torsdags lämnade gitarristen Jeff Loomis och trummisen Van Williams det amerikanska prog metal-bandet Nevermore. Jag har inte hört så mycket av dem, men det är ett stort band som här tappar två tongivande medlemmar. Dessutom verkar sångaren Warrel Dane ha alkoholproblem, så det lär dröja innan vi får höra något nytt från Nevermore.
Igår lämnade sångaren Roy Khan power metal-bandet Kamelot. Khan har en väldigt speciell röst och lär bli svår att ersätta. Han hoppade av Kamelots pågående turné för ett tag sedan och enligt rykten har han både fysiska och psykiska problem. Han lär knappast syssla med musik igen inom en överskådlig framtid.
Fredag
Idag hörde jag Rebecca Blacks låt Friday för första gången. Om någon inte hört talas om den så är Friday mest känd för anti-hypen som uppstått kring den på Internet. Kort sagt: Internet avskyr Friday. På Youtube har ca 2 600 000 människor bedömt om de gillar låten eller inte. Ca 2 300 000 människor ogillar den. Det är första gången jag sett en Youtube-video med fler ogillanden än gillanden, och som ni ser leder ogillande-sidan med ganska stor marginal. Stackars 13-åriga Rebecca Black har fått motta dödshot för att hon haft mage att spela in den här låten och lägga ut den på nätet.
Därför blir jag lite besviken när jag lyssnar på Friday och i stället för Fans bidrag till popmusiken får höra typisk tuggummipop som låter som något som man skulle kunna hitta på 90-talets Hits for Kids-skivor.
Missförstå mig inte nu: Friday är ingen bra låt, men jag har hört sämre. Det låter åtminstone som om Rebecca Black hade kul när hon spelade in den; som om hon var glad och ville sprida lite av den glädjen. Det till skillnad från en stor del av dagens popmusik, som låter som om den både skrevs och framfördes av robotar. Jag hör sämre popmusik än Friday på radion varje dag, och jag skulle hellre lyssna på den än t.ex. Robyn eller Lykke Li, artister som tenderar att få marken de går på dyrkade av Sveriges kritikerkår.
Sen önskar jag att min fredag kunde vara lika rolig som Rebecca Blacks. Men här sitter man och skriver B-uppsats med tio minuter kvar till midnatt. Fun fun fun fun!
Slappdag
Gårdagens seriepremiär, min första tävlingsmatch på 4-5 år, slutade med förlust 1-3 och det såg inte särskilt bra ut. Visst, vi är inte så samspelta och saknade några viktiga spelare, men om vi inte höjer oss avsevärt lär det inte bli många poäng den här säsongen. Laget vi mötte var inte ens särskilt bra; att vi förlorade berodde mer på att vi var dåliga än att de var bra. Det lär finnas bättre lag i vår serie.
Idag har jag gymmat och sett på fotboll. En riktig slappdag, med andra ord. I morgon och på tisdag lär jag behöva sitta och mögla på KB igen om jag ska ha något vettigt att komma med till seminariet på onsdag…
Observationer från KB
Som jag skrev i det förra inlägget har jag inte riktigt hittat det jag vill hitta på Kungliga bibliotekets klipparkiv. Men det är ändå väldigt intressant att läsa gamla tidningar (från 1974/75) i mitt fall) och se vad de skrev om då. Några intressanta observationer:
- Herrejösses, vad det skrevs om kärnkraften! Kärnkraftsomröstningen ägde rum år 1979, men redan i mitten av 70-talet granskades frågan från alla möjliga hörn i både ledare, debattartiklar och nyhetsartiklar. Jag undrar om någon fråga i svensk politik blivit så noga granskad i media som kärnkraften blev på 70-talet.
- Redan 1974 fanns det en insikt om
… att 1973 års ojlekris skulle leda till en enorm internationell ekonomisk kris.
… att datateknikens snabba utveckling kunde leda till ett övervakningssamhälle.
… att klimatförändringarna var ett stort problem (det här förvånade faktiskt mig; jag trodde inte att klimatfrågan kom upp på dagordningen förrän 80- eller t.o.m. 90-talet.)
- Aftonbladets och Svenska Dagbladets politiska beteckning var socialdemokratisk respektive moderat. Det där ”oberoende” verkar ha kommit senare.
- Sporten skrev absolut ingenting om La Liga eller Serie A, men spaltmeter om Premier League. De skrev nästan lika mycket om Premier League som om Allsvenskan och Elitserien. Varje fredag hade sporten på SvD en artikel vid namn ”Inför lördagsmatchen” (dvs. Tipsextra-matchen).
- Aftonbladet kändes mer vänstervriden då än nu. I ledare, debattartiklar och bevakningen av t.ex. Francos död i Spanien användes en ”vänsterretorik” som bara utpräglade arbetartidningar skulle röra sig med idag.
- Expressens rapportering av konflikten i Mellanöstern kändes ganska pro-Israel, eller åtminstone mer pro-Israel än idag.
Nytt försök...
Mitt enda nyårslöfte i år var att jag skulle skriva mer. Hittills har det inte gått alltför bra, men nu ska det bli ändring på det! Så jag hade än en gång tänkt försöka återuppliva den här bloggen. Vi får se hur länge det håller den här gången…
Idag har jag återigen varit på Kungliga Bibliotekets klipparkiv och utan större resultat letat efter ledare och debattartiklar om den nya invandrarpolitik som Sverige införde år 1975. Min teori är att debatten redan var avgjord år 1975 och att jag bör söka mig längre bakåt i tiden för att hitta den. Suck…
