Främlingar på tåg
Det är titeln på en klassisk film från 50-talet och det är också the story of my life de senaste dagarna. Jag menar, vad ska man säga om det här:
Efter seminariet i torsdags, när jag satt på tåget hem, klev en man på och satte sig mitt emot mig. Nånstans mellan Centralen och Ulriksdal. Han var medelålders och klanderfritt klädd i en grå kostym. Såg ut som en tjänsteman. Men han hade ganska rufsigt hår och gav ett stressat intryck. Det dröjde inte länge förrän han började mumla. Det tog ett tag, men efter en stund började jag uppfatta vissa ord. Först trodde jag att han kanske satt och pratade i en handsfree eller något, men det var innan han tog upp sin mobil och slog ett nummer. Efter ett tag la han ifrån sig mobilen och konstaterade för sig själv: "Jaha, inget svar". När vi kort därefter kom till Sollentuna tittade han ut och mumlade sedan "Sollentuna...då ska jag snart av". Jag kunde bara konstatera att jag i ca 20 minuter hade suttit mitt emot en vuxen man som pratade med sig själv.
Och värre skulle det bli.
Dagen efter skulle jag ut med en kompis. På stationen träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Senast var på bussen nån gång när jag gick på gymnasiet. Under de åren hade han i vilket fall som helst gått och blivit jättekristen. Jag menar, han kunde inte prata om någonting utan att blanda in Gud och Jesus i det. Och Gud (höhö) ska veta att det finns få saker som jag har lika svårt för som tokreligiösa människor. Det var ett av de besvärligaste samtalen jag haft i hela mitt liv. Jag övervägde nästan att gå av i Solna eller Karlberg och ta tunnelbanan bara för att komma bort därifrån. Men jag bet ihop, låtsades vara intresserad och dränkte sen hans stollerier med en ansenlig mängd öl senare den kvällen och natten.
I morgon ska jag ta tåget igen, och jag håller tummarna för att jag slipper sällskap av knasbollar då. Jag har kurslitteratur och B-uppsatser att läsa...
Efter seminariet i torsdags, när jag satt på tåget hem, klev en man på och satte sig mitt emot mig. Nånstans mellan Centralen och Ulriksdal. Han var medelålders och klanderfritt klädd i en grå kostym. Såg ut som en tjänsteman. Men han hade ganska rufsigt hår och gav ett stressat intryck. Det dröjde inte länge förrän han började mumla. Det tog ett tag, men efter en stund började jag uppfatta vissa ord. Först trodde jag att han kanske satt och pratade i en handsfree eller något, men det var innan han tog upp sin mobil och slog ett nummer. Efter ett tag la han ifrån sig mobilen och konstaterade för sig själv: "Jaha, inget svar". När vi kort därefter kom till Sollentuna tittade han ut och mumlade sedan "Sollentuna...då ska jag snart av". Jag kunde bara konstatera att jag i ca 20 minuter hade suttit mitt emot en vuxen man som pratade med sig själv.
Och värre skulle det bli.
Dagen efter skulle jag ut med en kompis. På stationen träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på flera år. Senast var på bussen nån gång när jag gick på gymnasiet. Under de åren hade han i vilket fall som helst gått och blivit jättekristen. Jag menar, han kunde inte prata om någonting utan att blanda in Gud och Jesus i det. Och Gud (höhö) ska veta att det finns få saker som jag har lika svårt för som tokreligiösa människor. Det var ett av de besvärligaste samtalen jag haft i hela mitt liv. Jag övervägde nästan att gå av i Solna eller Karlberg och ta tunnelbanan bara för att komma bort därifrån. Men jag bet ihop, låtsades vara intresserad och dränkte sen hans stollerier med en ansenlig mängd öl senare den kvällen och natten.
I morgon ska jag ta tåget igen, och jag håller tummarna för att jag slipper sällskap av knasbollar då. Jag har kurslitteratur och B-uppsatser att läsa...
Kommentarer
Trackback
