Alexanders blogg

Idag ägde den s.k. valborgspubrundan rum. Eller äger rum; den håller fortfarande på. Igår övervägde jag att gå på den. Jag hade satt upp mig som ”attending” på Facebook-eventet och gick och la mig (relativt) tidigt för att kunna gå upp vid 10 idag. Det fanns egentligen flera saker som talade emot – jag kände bara två som skulle gå och hade inte haft någon kontakt med dem innan, jag hade ingen biljett och de kanske var slut, jag hade ingen utklädnad (det var skurktema) och jag hade egentligen varken råd eller tid eftersom jag är en fattig student med en b-uppsats som ska in om mindre än en vecka. Men trots det var jag inställd på att åtminstone gå dit och spana in läget när jag gick och la mig igår.

Det gick dock inte riktigt som jag hade beräknat. Jag kunde verkligen inte somna, antingen för att min dygnsrytm är hjälplöst förvriden eller för att jag hade druckit kaffe vid 18-tiden. Hursomhelst gick jag upp 11.30 istället för 10.00. Då kom de där frågetecknen tillbaks och till slut beslutade jag mig för att skippa pubrundan och istället gymma och skriva b-uppsats. Det var nog ett bra beslut, för driven av tanken ”Nu är det bäst att du skriver på, annars hade du lika gärna kunnat festa!” fick jag en hel del skrivet på B-uppsatsen, och jag kommer ju ändå få helgens festkvot uppfylld med råge eftersom jag ska till Uppsala på valborgsfirande i morgon.        

 
Jag önskar att jag alltid kunde ha lika bra självdisciplin som idag.

Det här har varit en bra trist vecka för alla metalfans.

I onsdags lämnade gitarristen K. K. Downing Judas Priest. Downing har varit med sedan starten för 40 (!) år sedan och lämnar såklart ett enormt hål trots att bandet redan verkar ha hittat en ersättare. För min del innebär det att jag aldrig kommer att få se klassiska Judas Priest live, vilket jag hade tänkt göra när de kommer hit även om jag aldrig varit ett jättestort fan.

I torsdags lämnade gitarristen Jeff Loomis och trummisen Van Williams det amerikanska prog metal-bandet Nevermore. Jag har inte hört så mycket av dem, men det är ett stort band som här tappar två tongivande medlemmar. Dessutom verkar sångaren Warrel Dane ha alkoholproblem, så det lär dröja innan vi får höra något nytt från Nevermore.

 

Igår lämnade sångaren Roy Khan power metal-bandet Kamelot. Khan har en väldigt speciell röst och lär bli svår att ersätta. Han hoppade av Kamelots pågående turné för ett tag sedan och enligt rykten har han både fysiska och psykiska problem. Han lär knappast syssla med musik igen inom en överskådlig framtid.  


 

Idag hörde jag Rebecca Blacks låt Friday för första gången. Om någon inte hört talas om den så är Friday mest känd för anti-hypen som uppstått kring den på Internet. Kort sagt: Internet avskyr Friday. På Youtube har ca 2 600 000 människor bedömt om de gillar låten eller inte. Ca 2 300 000 människor ogillar den. Det är första gången jag sett en Youtube-video med fler ogillanden än gillanden, och som ni ser leder ogillande-sidan med ganska stor marginal. Stackars 13-åriga Rebecca Black har fått motta dödshot för att hon haft mage att spela in den här låten och lägga ut den på nätet.
 

Därför blir jag lite besviken när jag lyssnar på Friday och i stället för Fans bidrag till popmusiken får höra typisk tuggummipop som låter som något som man skulle kunna hitta på 90-talets Hits for Kids-skivor.

Missförstå mig inte nu: Friday är ingen bra låt, men jag har hört sämre. Det låter åtminstone som om Rebecca Black hade kul när hon spelade in den; som om hon var glad och ville sprida lite av den glädjen. Det till skillnad från en stor del av dagens popmusik, som låter som om den både skrevs och framfördes av robotar. Jag hör sämre popmusik än Friday på radion varje dag, och jag skulle hellre lyssna på den än t.ex. Robyn eller Lykke Li, artister som tenderar att få marken de går på dyrkade av Sveriges kritikerkår.
 

Sen önskar jag att min fredag kunde vara lika rolig som Rebecca Blacks. Men här sitter man och skriver B-uppsats med tio minuter kvar till midnatt. Fun fun fun fun!

Gårdagens seriepremiär, min första tävlingsmatch på 4-5 år, slutade med förlust 1-3 och det såg inte särskilt bra ut. Visst, vi är inte så samspelta och saknade några viktiga spelare, men om vi inte höjer oss avsevärt lär det inte bli många poäng den här säsongen. Laget vi mötte var inte ens särskilt bra; att vi förlorade berodde mer på att vi var dåliga än att de var bra. Det lär finnas bättre lag i vår serie.

Idag har jag gymmat och sett på fotboll. En riktig slappdag, med andra ord. I morgon och på tisdag lär jag behöva sitta och mögla på KB igen om jag ska ha något vettigt att komma med till seminariet på onsdag…

Som jag skrev i det förra inlägget har jag inte riktigt hittat det jag vill hitta på Kungliga bibliotekets klipparkiv. Men det är ändå väldigt intressant att läsa gamla tidningar (från 1974/75) i mitt fall) och se vad de skrev om då. Några intressanta observationer:

- Herrejösses, vad det skrevs om kärnkraften! Kärnkraftsomröstningen ägde rum år 1979, men redan i mitten av 70-talet granskades frågan från alla möjliga hörn i både ledare, debattartiklar och nyhetsartiklar. Jag undrar om någon fråga i svensk politik blivit så noga granskad i media som kärnkraften blev på 70-talet.

- Redan 1974 fanns det en insikt om
… att 1973 års ojlekris skulle leda till en enorm internationell ekonomisk kris.
… att datateknikens snabba utveckling kunde leda till ett övervakningssamhälle.
… att klimatförändringarna var ett stort problem (det här förvånade faktiskt mig; jag trodde inte att klimatfrågan kom upp på dagordningen förrän 80- eller t.o.m. 90-talet.)

- Aftonbladets och Svenska Dagbladets politiska beteckning var socialdemokratisk respektive moderat. Det där ”oberoende” verkar ha kommit senare.

- Sporten skrev absolut ingenting om La Liga eller Serie A, men spaltmeter om Premier League. De skrev nästan lika mycket om Premier League som om Allsvenskan och Elitserien. Varje fredag hade sporten på SvD en artikel vid namn ”Inför lördagsmatchen” (dvs. Tipsextra-matchen).

- Aftonbladet kändes mer vänstervriden då än nu. I ledare, debattartiklar och bevakningen av t.ex. Francos död i Spanien användes en ”vänsterretorik” som bara utpräglade arbetartidningar skulle röra sig med idag.

- Expressens rapportering av konflikten i Mellanöstern kändes ganska pro-Israel, eller åtminstone mer pro-Israel än idag.

Mitt enda nyårslöfte i år var att jag skulle skriva mer. Hittills har det inte gått alltför bra, men nu ska det bli ändring på det! Så jag hade än en gång tänkt försöka återuppliva den här bloggen. Vi får se hur länge det håller den här gången…

Idag har jag återigen varit på Kungliga Bibliotekets klipparkiv och utan större resultat letat efter ledare och debattartiklar om den nya invandrarpolitik som Sverige införde år 1975. Min teori är att debatten redan var avgjord år 1975 och att jag bör söka mig längre bakåt i tiden för att hitta den. Suck…